Socialnämnden i Luleå har imploderat

Kronan är inte ett undantag. Vi har hört det här förut: socialsekreterare som säger upp sig i massor, hemtjänstpersonal med orimliga villkor, människor i kris som bollas bort bakom byråkratins väggar. Det är ett återkommande mönster. Skillnaden nu är att fler ser det men ändå händer ingenting.

Socialnämnden i Luleå har en verklighet där ledamöter förväntas styra en hel socialförvaltning på fyra timmar i månaden. Det säger sig självt att det inte håller. När politiken inte lyssnar, inte hinner eller inte vågar ta ansvar händer två saker: förvaltningen styr själv, och personalen tystnar. För många ledamöter har idag ett för stort ansvar utan tillräcklig insyn eller tid att faktiskt kunna ta det. Det gör styrningen både svag och sårbar, och risken ökar att viktiga signaler missas eller tystas ner. När styrningen sviktar är det extra viktigt att den politiska ledningen agerar snabbt och tydligt  men det är precis det som saknas.

Och i stället för att agera när missförhållanden avslöjas, lutar sig Socialdemokraterna tillbaka och inväntar en genomlysning i november. Som om tiden inte spelar någon roll. Under tiden får anhöriga kliva in där samhället klivit bort.

Det är inte personalen som brister. Tvärtom. Vi möter ofta undersköterskor och handläggare som sliter varje dag för att få det att gå ihop. Men när stödet från ledningen saknas, när arbetsmiljön trasas sönder och ingen står bakom dem då orkar man till slut inte mer. Och fler lämnar.

Efter mer än 100 år vid makten har gränsen mellan Socialdemokraternas politiska ledning och socialförvaltningens högsta chefer suddats ut. Det är som om de blivit ett och samma system. När det händer slutar politiken att fungera. Svar blir undvikanden. Problem blir känsliga. Och ingen tar tag i det som faktiskt behöver förändras.